Mediastormen

I flera år har jag kämpat för flaskmatande föräldrars rätt till information och schyst bemötande. Jag har varit med ochstartat Förenignen Flaskmatning i Sverige tillsammans med ett gäng helt fantastiska personer, jag har skrivit artiklar, föreläst och blivit intervjuad i radio och TV.
Och nu, när det ska lagstiftas om hur vi ska få information om hur vi matar våra barn, har plötsligt hela Sverige hakat på. Sedan i förrgår har media kokat av debatter. Till exempel här, här, här, här, här och här. Kanske var kulmen när mitt favoritprogram på radio, Tankesmedjan i P3, i går gjorde satir på det! Helt fantastiskt och kan höras här.
Och så idag fick jag vara med i Nyhetsmorgon igen, för att bli grillad om lagförslaget och flaskmatning tillsammans med amningsexperten och barnmorskan Sofia Zwedberg.
Lovar att lägga upp ett klipp här så fort det kommer!

Tills dess ett litet foto från min kollega Matildas Instagram. Ser jag inte lite borta ut, ha ha?

Uppdatering: Här kan man se klippet! och här kan man se hela riksdagsdebatten, som var superbra! Rekommenderar särskilt att titta på Sara Karlsson (S) och Jens Holm (V) som tog strid för rätten till flaskmatning.  

Sex år som förälder

Sex år. Sedan jag låg på bb med en nyfödd dotter på mitt bröst, fylld av något som jag inte förstod, känslor som spretade åt alla håll och en kropp som värkte. Sex år sedan vi fortfarande bodde i vår vinds-två på St Olofsgata, fyra trappor utan hiss, dit vi släpade upp en babylift med vår lilla, lilla bebis.
Sex år sedan jag började blogga. Sex år sedan jag första gången funderade på amning och flaskmatning. Sex år sedan jag valde faddrar till mitt barn. Sex år sedan mitt liv förändrades för alltid, till något som jag aldrig hade kunnat ana. Sex år sedan jag blev mamma.
Idag fyller mitt äldsta barn år. Nästa år börjar hon ettan och en ny tillvaro kommer igen. Hon är så speciell, helt unik med starka viljor, känslor och en livsuppfattning som kommer mycket mer från det som finns inom henne än från mig. För det har jag också fått lära mig, att man som förälder påverkar barnen betydligt mindre än man tror. Och tur är väl det!

Matilda 2007, i en handgjord body som hon fick av vår älskade Karin, hennes fadder. 

Ovanligt stolt över mig själv

Genom att kämpa hårt har jag haft en del riktigt roliga, och väldigt personliga framgångar på jobbet den senaste tiden. Idag kom en av dem ut till prenumeranter - nämligen senaste numret av tidningen Föräldrar och barn, där jag skrivit ett stort reportage om flaskmatning.
När Matilda var nyfödd och jag satt och eldade upp mig över de hårt vinklade reportagen som i en anklagande ton präglade mediebilden av amning då, så var min dröm att en dag få skriva omd etta för de stora föräldratidningarna på ett helt annat sätt. Ett icke-fördömande sätt. Det är helt okej att flaskmata. Det är helt okej att amma. Punkt.
Och nu är jag där. I Föräldrar & barn har min egen krönika fått en helsida, och det är något som sväller i mig. Det här har jag uppnått!
Nästa vecka finns den i butik.

Bilden är lånad från Facebook. När jag har en bättre lovar jag att byta ut denpub!

På TV igen

Det här med att prata om flaskmatning har visst blivit lite av mitt signum helt plötsligt. Ni som bor i Uppsalaområdet kan imorgon bitti se mig på nyheterna i TV4 Uppland när jag pratar om informationen om amning och flaskmatning. Ska jag själv våga titta den här gången?

När reportern ringde imorse hade jag på mig en smutsig kofta och en klänning som bäst kan jämföras med ett tjockt sängöverkast. Hade helt enkelt inte räknat med att träffa nån idag. Så fick panikrusa till närmaste billiga klädaffär och köpa något som kändes helt ok för sitt pris. Hade en svart kofta över också. Vad tror ni? 

Lite mer politisk

Idag kan ni läsa om mig i Uppsalatidningen. Eller, egentligen handlar artikeln om vår nystartade Föreningen flaskmatning i Sverige. Men jag och Pontus illustrerar det hela. Artikeln tar också upp det jag skrev i det här inlägget.
artikeln finns på sidan fem men det står på förstasidan också.

Föreningen flaskmatning i Sverige!

I morse medverkade jag och Åsa Brugård Konde, ordförande i Nationella amningskommittén, i TV4 Nyhetsmorgon och pratade om amning och flaskmatning och hur flaskmatande föräldrar blir bemötta idag.  Dessutom berättade jag om Föreningen flaskmatning i Sverige, som vi presenterar idag!
Det är en intresseorganisation som arbetar med att förändra klimatet i Sverige för föräldrar som inte kan eller vill amma, för de som vill delamma och flaskmata eller bara flaskmata. Jag är så stolt och glad! Kolla in föreningens hemsida: http://flaskmatningisverige.se.

Här kan man se TV- inslaget i sin helhet.

Landstinget ljuger!

För två veckor sedan snart så läste jag en artikel om amningskurser i Uppsalatidningen. Jag reflekterade inte så mycket över artikeln, det är väl bra med amningskurser, speciellt som många ammande mammor upplever att de inte får tillräckligt stöd från vården. Vad jag däremot reagerade på var faktarutan intill artikeln, den kan ni se här intill.
Min första tanke var: Men hur kan de påstå att bröstmjöksuppfödda barn får högre IQ, bara sådär? Dåligt kollade fakta av reportern, jag  måste kontakta henne.
Men sen såg jag att det fanns en källa: Amningsstrategi för Uppsala län. Jag letade upp strategin på nätet och där stod det, svart på vitt:

"Man har visat att bröstmjölksuppfödda barn har ett högre IQ, men också har en minskad risk för infektioner och att senare i livet utveckla diabetes och fetma."

Det är MYCKET svårt att förstå hur detta om IQ kan ha hamnat i amningsstrategin, som godkänts av chefsläkarna i Upsala läns landsting. För det stämmer ju inte!! Läs här, orkar ni inte kan jag sammanfatta det:

I studier som gjorts om amning och IQ, upptäckte forskarna en positiv inverkan för amning på intelligens, men enbart när andra potentiella variabler - som moderns IQ och föräldrarnas utbildning och ekonomisk status - hade tagits bort. När de variablerna togs med visade sig amning ha väldigt liten påverkan på ett barns IQ. IQ - är alltså i första hand ÄRFTLIGT. Det är inget som barnen får genom bröstmjölken!!  Och i vilket fall som helst, om en ammande mamma är deprimerad eller stressad och amning att gör saken värre, kan säkert det ha mycket större konsekvenser för barnets framtid än några IQ-poäng.

Så varför finns då denna trötta myt med i Amningsstrategin för Uppsala län, som kom i augusti i år? Normalt sett är det ju kvällsitidningar som bjuder på såna snedvridna sensationsrubriker? Det är ett mysterium som gör mig mycket, mycket upprörd. För finns det något värre än när föräldrar får uppfattningen att deras barns framtid hänger på om de ammar eller inte?
Mats Reimer skrev väldigt bra om hur just amning och IQ kopplats ihop i Dagens medicin för ett tag sen. Det handlar dock om medias bild. Inte om ett styrdokument för ett av Sveriges största landsting. 

Förresten, förra veckan föreläste jag på sjukhuset här i Uppsala om flaskmatning och mina amningsupplevelser. Min kollega Anders Hedberg Magnusson filmade det hela, titta gärna om ni har tid!

Flaskboken och Korvaspappan

Daniel Pernikliski under vår intervju.

För flera år sedan var jag verkligen på gång. Tillsammans med först en journalist och sedan en annan skulle jag skriva en bok om flaskmatning som skulle bli ett debattinlägg, en handbok och läsningen jag själv hade längtat efter när jag fick barn.
Vi jobbade på, intervjuade forskare och föräldrar, kontaktade förlag och hade möten. Men det drog ut på tiden, saker kom emellan, livet kom emellan. Och sen kom fantastiska Petras bok, Att flaskmata. Då behövdes inte vår bok och arbetet lades ner. Men det material vi redan hade skapat finns kvar. Och nu tycker jag att det passar bra att börja publicera det. Så här får ni: Korvaspappan. Bloggare, förälder och flaskmatare som var en av de personer som i vår bok skulle visa hur man kan använda flaska som verktyg för att dela föräldraskapet lika. Dottern Korvas är numera fyra år och Daniel Pernikliski har slutat blogga, men Korvasbloggen som var mycket populär finns fortfarande att läsa och jag kan verkligen rekommendera den! Här, och här är två inlägg som jag gillar extra mycket och som handlar om flaskmatning. Daniel och hans sambo Lisa använde förresten enbart bröstmjölk när de flaskmatade i början.

Frysen full med bröstmjölk och två kylväskor på barnvagnen. Bloggpappan Daniel Pernikliski experimenterade sig fram till sin egen lösning för flaskmatningen av dottern Korvas.

– Du borde starta en blogg om det här!

Daniel Pernikliski kommer innanför dörren till sitt hem med dottern Korvas, sex månader, i vagnen. Han har även två kylväskor, en mjölkvärmare, nappflaskor och burkar med bröstmjölk med sig, förutom skötväskan. Och det är hans sambo Lisa som väcker idén om att skriva om föräldraskapets fixande och trixande så att alla kan läsa. Korvasbloggen är nu en av Sveriges mest populära pappabloggar och Korvas har fyllt två år.
När Korvas föddes var det enda Daniel och Lisa visste att de skulle dela på föräldraledigheten från början. De var hemma tillsammans med Korvas i två veckor. Sedan började Lisa jobba två dagar i veckan.
– Hur vi skulle praktiskt göra med maten hade vi inte pratat så mycket om, berättar Daniel.
Det löste sig ganska snabbt, när de hade märkt att amningen fungerade. Lisa ammade Korvas morgon och kväll. Resten av tiden matades hon med bröstmjölk på flaska.
– Första veckan var jag med Lisa på jobbet för att hon skulle kunna amma Korvas om det behövdes men det gick bra, berättar Daniel.
Bröstmjölken värmdes i en liten mjölkvärmare.
– Vi hade bröstmjölken i frysen i iskuber, jag har hanterat iskuber till förbannelse
Åtta iskuber blev en portion, Daniel lärde sig snabbt hur fort de tinade och var lagom att värmas. En teknik som blev allt mer förfinad medan månaderna gick. Från små nappflaskor till stora allt eftersom Korvas växte.
– Jag hade värmaren och mina flaskor och burkar med portionerat antal iskuber i väskan med mig jämt. Jag hade två frysväskor, en med tinad och en med kall mjölk.
De hade inga problem med att få ihop mjölk till flaskmatningen, tvärtom blev det så mycket att frysen blev överfull. När Lisa var hemma som ammade hon Korvas.
– Jag inbillar mig att det här med flaskmatningen bidrog till att vi tidigt fick väldigt exakta rutiner. Det var ju en del fixande med värmning och transport så man var tvungen att förbereda sig.
Daniels flaskmatande i kombination med att han märkte att han och Lisa fick olika reaktioner, resulterade i att han startade sin blogg .

”Jag får "goda ögat" när jag matar med flaska, för att jag är kille misstänker jag.” (Korvasbloggen, 30 oktober 2008)

– Jag fick ofta höra att jag var så duktig som kunde ta hand om mitt barn, medan Lisa fick kritiska blickar för att hon inte ammade. Det var alltid lättare för mig, en pappa som flaskmatar sitt barn är ju det gulligaste som finns. Jag var duktig som gjorde det ”som mamman borde ta hand om”, berättar Daniel som utan att veta om det genom sin blogg blivit förebild för andra föräldrar som valt delamning som alternativ för sina spädbarn.
– Det var inte så att jag tyckte om att få den positiva responsen, den sa ju också att jag höll på med något som jag inte var ämnad att göra.
I fyra månader fick Korvas enbart bröstmjölk, därefter bröstmjölk varvat med bröstmjölksersättning. Efter ungefär sex månade tog mjölken slut i frysen och Korvas gick över till mjölkersättning.

”Jag kan knappt beskriva hur skönt det är att slippa tillägna kvällarna åt att fylla upp dessa iskubspåsar, datummärka dem och stoppa in dem i frysen, för att sedan plocka fram ett par påsar med äldre datum för upptining. En miljon ispåsar att fylla och en miljon små burkar att diska och koka. Icke att förglömma den förbannade pumpen, med den pyttelilla men ack så viktiga delen som alltid försvann i disken. Jag menar verkligen inte att jag hellre skulle ha bytt den här mjölkhanteringen mot läckande, droppande, ömmande bröst men jag är likväl väldigt glad att det är över” (Korvasbloggen, 28 oktober 2008)

– Det jag funderar på ibland hur det skulle ha varit om vi båda inte hade velat samma sak, om mamman hade velat helamma. Hade jag fått stöd från omgivningen i min vilja att vara med och mata barnet från början? För det hade jag velat oavsett vem jag fick barn med.

”Den svindyra lilla mjölkvärmaren vi köpte har varit värd varenda krona och det har varit värt varenda minut av drippande och droppande och frysande och tinande och märkande och diskande och kokande.

Jag tror också att Korvasson har fått en lite gladare mamma och pappa.” (Korvasbloggen, 28 oktober 2008)

– Idealiskt skulle jag vilja att det var helt odramatiskt vilket val man gör. ”Jaha, du gör så”, liksom. Bara ingenting, säger Daneiel Pernikliski. 

Fakta
Familjen: Daniel Pernikliski, frilansande skribent, bloggare och scenograf. Sambon Lisa, dottern Korvas, 2, och Lisas dotter Molly.
Bor: Centrala Stockholm

Matningsmetod de första sex månaderna: Delamning där dottern Korvas matades med bröstmjölk på flaska när hon inte ammades. Det sköttes med hjälp av infrusen bröstmjölk, frysväskor och en mjölkvärmare.

Imorgon!

Imorgon är det dags. Flera är de som dragit på munnen när jag stolt berättat att jag ska vara med vid Nationella amningskommitténs sammanträde imorgon. "Vadå, finns det en kommitté för allting?". Ja, egentligen är det kanske lite komiskt. Jag är själv så insyltad i de här frågorna nu att jag förlorat perspektivet lite. Kvinnorna som jag samarbetar med har blivit mina goda vänner, och jag längtar nästan lika mycket efter att äntligen få träffa dem som att delta i sammanträdet imorgon. Men det är klart det ska bli spännande. Vi har 45 minuter på oss att föra de flaskmatande föräldrarnas talan. Och det kommer vi att göra! Vi har ju en del att komma med. Till exempel har 1177.se numera bra information om flaskmatning, till stor del tack vare envisa ansträngningar från administratören av Facebookgruppen.
Du som är nyfiken och vill ta ställning för rätten att välja flaskmatning är välkommen till Facebookgruppen "Rätten att välja flaskmatning", det var där allt började.

Man har ju hört om storasyskon som "ammar" sina dockor. Jag kanske skulle ha haft detta redo när vi fick en lillebror hemma? Finns att köpa här

Att anklagas för förtryck

Det här inlägget handlar om amning och flaskmatning, en fråga (just nu en debatt) som ni vet att jag engagerar mig mycket i. Och det är mina personlig åsikter, vad andra tycker vet jag alltså inte. Jag skriver inte som talesperson åt någon grupp.

Det är helt hett i luften just nu på amnings- och flaskmatningsfronten.
De senaste veckorna har en stundvis väldigt ilsken debatt härjat i bloggars kommentarsfält, på facebook och i tidningsartiklar. När P1 tog upp kvinnor som väljer bort amning (och jag var med i ett reportage) blev det livliga diskussioner på hemsidan och Amningsbloggen tillägnade mig och programmet ett inlägg.
Så här blåser diskussionen fram och tillbaka, ungefär: Ammande kvinnor känner sig hetsade till flaska, flaskmatande föräldrar känner sig åsidosatta och ifrågasatta för att de inte ammar. "Amningsfascister!". "Flaskmaffia!". Orden är hårda. Folk blir ledsna. Amningshjälpens ordförande skriver i sin blogg att det börjar likna en fars. Att kvinnor som vill flaskmata på ett martyriskt vis börjar trycka ner amningen, kallar amningsfrämjare för amningsfascister, flaskförespråkare (vilket ord!) som anklagar amningsfrämjare enbart för att de finns till. I någon annans kommentar någon annanstans läser jag om "flaskmaffian" som hatar alla som ammar, som är emot amning och därmed också för kvinnoförtryck. Jag läser om amningsfascister som försöker tvinga alla andra att amma för annars står hela barnets framtid på spel.
Det är vissa stunder på en nivå som man har mycket svårt att ta på allvar.

Jag är en högst verklig del av den här debatten, även om jag många gånger hellre håller tyst än skriver saker jag får ångra. Det mesta rinner av mig, jag vet själv hur enkelt det är att skriva saker i affekt och hur orden rinner ur en då. Inlägget från Amningshjälpens ordförande slår mig dock i magen, och det är därför jag jobbar i flera dagar med detta långa inlägg för att det inte ska komma ut fel. Det känns inget vidare att som en av "de andra" (mycket få i jämförelse med Amningshjälpens storlek) anklagas för förtryck. Det är inget vidare att sitta ensam hemma vid datorn och av en mycket större organisation bli anklagad för att vilja söndra och förstöra (jag vet att detta är Ingrids personliga åsikter men hon skriver ändå om Amningshjälpen och deras perspektiv). Som en som ideligen gömmer mig bakom argument så att jag ska framstå som ett offer, allt för att försvara mitt eget förtryck.
Men jag tröstar mig med en undran om det inte är nödvändigt med den här ilskan mellan två grupper som egentligen kanske på något vis vill samma sak, som ett steg på vägen. Det kommer att passera. Vi kommer att kunna samexistera, förhoppningsvis kunna utbyta erfarenheter när det behövs. Det finns en tid för allt. Nu är tydligen tiden då positioner måste klargöras.

Så här tycker jag:
Amning är bra. För den som vill amma.
Flaskmatning är bra. För den som vill flaskmata.
Att göra båda två samtidigt - varför inte? Det är också bra.
Jag vill inte förespråka det ena eller det andra, jag vill att alla ska få välja vad de vill göra själva och informationen ska finnas där.
Punkt.

Det som är viktigt är inte hur man matar barnet utan att både förälder och barn mår bra och upplever sig få det stöd och den närhet som de förtjänar.

Idag ser inte samhället ut så.
När jag fick barn 2007 och skulle flaskmata henne fanns ingen - INGEN - information om flaskmatning  att hitta. Visst var bvc-sköterskan fantastiskt hjälpsam och hjälpte mig att komma förbi alla små glimtar av dåligt samvete (men det var inte så svårt, jag hade inte särskilt dåligt samvete) men praktisk information, nej. Man var helt hänvisad till i första hand familjeliv.se och så den knapphändiga info som fanns på ersättningsförpackningarna. Om flaskor, säkerhet, hur man bäst skulle mata, nästan allt helt enkelt, fanns ingenting. De få flaskmatande föräldrar jag kände hade samma upplevelse.
Detta kan jämföras med sjukhusets Amningsmottagning som gjorde hembesök. Amningshjälpen som fanns på telefon i princip dygnet runt. Välvillig personal på bb, bvc och Apoteket som alla kundr ge rätt så bra råd om amning. För att inte tala om alla föreskrifter och råd som alltid var översvallande vad gällde amningen och mycket restriktiva och negativa vad gällde bröstmjölksersättning. Samtliga foldrar vi fick under vår resa inleddes med något mästrande i stil med "amning är alltid det bästa för barnet". Som om jag inte visste det. Var det jobbigt fick jag beröm får att jag "kämpade på" och inte "gav upp". Ge upp. När jag till slut gav min vrålhungriga dotter flaska så gav jag alltså  upp.
Jag var fruktansvärt upprörd, drömde om en förändring och broschyrer på alla vårdinstanser och föräldrautbildningar om både flaskmatning och amning. Givetvis alltid med inställningen att det på folkhälsonivå är bäst att så många som möjligt ammar men att amning faktiskt INTE alltid är det bästa för barnet, och ännu mindre för mamman. Planerade debatter och artiklar och böcker, en del av det blev av och annat inte.
Notera: jag var inte ledsen. Jag sörjde inte. Jag var inte ett offer. Jag REAGERADE. Själv mådde jag finfint med min dotter som växte och blev större.

Sedan dess har det gått ett par år. Och någonstans började det röra på sig.
Idag börjar vi mycket, mycket långsamt närma oss den verkligheten jag drömde om. Vi är inte där, mycket långt ifrån men det finns ett par fantastiska facebookgrupper där flaskmatande föräldrar stöttar varandra. Det finns en bok med tillhörande hemsida och en frågeavdelning. Det finns riktigt bra information om flaskmatning på 1177.se.  Allt tack vare ett par superengagerade kvinnor som arbetar hårt. Jag är en av dem, även om varken boken, hemsidan, facebookgrupperna eller informationen på 1177 är min förtjänst.
Vi är inte många. Men vi har lyckats komma en bra bit på vägen. I oktober ska vi delta i Nationella amningskommitténs möte och prata om flaskmatning. I november ska jag föreläsa på en temadag om amning här på Uppsala universitet, det kommer att bli ett personligt föredrag om mina egna skäl att inte amma.
Vi börjar synas, helt enkelt, vi som av olika skäl valde bort amning men mår bra ändå och tycker att andra förtjänar samma sak. Vi som märkte vad som saknades och började gräva i om det kunde vara så på andra platser i Sverige också. Och så var det alltså.
Debatten börjar nu sträcka sig utanför vår kontroll. Vi kontrollerar inte alla ord som skrivs av människor som har flaskmatat sina barn. Vi är inte en hemlig offerklubb som bestämt oss för att föra någon sorts krig mot de som ammar, tvärtom är det många av de jag haft kontakt med som har ammat och många som gärna skulle ha ammat. Inte lika många är som jag, som verkligen aldrig velat amma egentligen.
Så låt mig klargöra en sak.
Jag skulle aldrig kalla någon amningsfascist.
Jag vill inte trycka ner amningen.
Ingen annan av de flaskförsvarare (helt ärligt vet jag inte vad vi ska kalla oss, vi är som sagt inte någon sorts armé) som jag känner är vare sig bitter, kallar någon för amningsfascist eller vill medvetet trycka ner de som ammar eller aktiverar sig i Amningshjälpen. Att ifrågasätta är nämligen inte samma sak som att förtrycka och vi ifrågasätter inte bara Amningshjälpen utan hela den rådande amningsnormen.
Jag tycker att alla har rätt att göra ett informerat val, från början till slut, utan pekpinnar, om hur man ska mata sitt barn. Att avdramatisera det valet så att det kan ske helt utan dåligt samvete eller upplevelse av att ha blivit ifrågasatt eller trakasserad.

Ingrid skriver:
"Jag vill påstå att det inte handlar om varken amning eller flaskning. Detta handlar om samma kvinnofälla som kvinnor tycks gå i gång efter annan. Att istället för att vända sitt förtryck och frustration mot dem som lägger de på dem istället gå till attack mot varandra"
Nej, så tycker jag inte att det är.
Det handlar inte om "systerskap". Det handlar om att behandlas som den vuxna människa man är när man får barn, med all rätt att välja själv hur man ska ge barnet mat, av vilka skäl det månde vara. Det är ingen som går till attack mot någon annan. Det är i så fall Amningshjälpen som har tagit på sig en offerroll, för såvitt jag vet är inte alla Sveriges ammande kvinnor med i Amningshjälpen och det är inte för deras skull jag jobbar med de här frågorna. Det går mycket, mycket längre upp än så.

Hon skriver också så här:
"Detta handlar inte om ett val mellan flaska och amning. Det handlar om att få stöd och hjälp som nybliven förälder, om rätten till sitt barn och om ett kulturarv där barnen lever bland oss och vi föräldrar är dem som är experter på våra egna barn. Inte att blint fånga argument av gemene man som vill kasta sig in och ta fördel av debatten utan att ställa krav på dem som är satta att hjälpa och stötta. Att vända blicken åt nästa och nästa och nästa håll tills man hittar rätt i djungeln. För det är en djungel och ett liv utan lagar och gränser att bli förälder till ett skyddslöst litet barn."
Ja, jag håller med. Och ja, det finns alltid folk som utnyttjar debatten men så är det när en fråga är stor och viktig och när kanske normer ska brytas. Här i Sverige behövs vi "flaskförespråkare" också. Det handlar inte om en "kamp" mot Amningshjälpen. Amningshjälpen ÄR inte amning och för min del får deras hjälpmammor gärna hjälpa andra ammande mammor om de vill (fast jag skulle önska att det fanns mer information om vad Amningshjälpen är, min uppfattning är att många inte vet att föreningen till största delen består av ideellt arbetande föräldrar utan vårdkompetens men med stor erfarenhet) Det handlar om föräldrar som upptäckt att flaskmatning var något för dem som nu lyckats hitta varandra och försöker göra sig en egen plats i djungeln. Vi är inte en förening. Vi är knappast ens en lös sammanslutning. Men det händer något, definitivt. Vi är här för att stanna - och påverka! Vi vill hjälpa alla flaskmatande föräldrar.

Jag och mitt andra barn Pontus på bb, en av de allra första matningarna. Foto: Martin Hansson

Fråga allt om flaskmatning!

Ni som är intresserade av amning och flaskmatning har väl sett hemsidan attflaskmata.se? Där finns nu en ny fråga-svarsektion där jag är en av de mammor (skulle först skriva "experter" men jag svarar bara från egen erfarenhet plus lite till så det vore att ta i) som svarar på frågor! Kolla här.

Imorgon är det dags...

Ja, imorgon klockan 10:30 i P1 kan man höra mig berätta i "Kropp & Själ" om varför jag valt att flaskmata mina barn. Jag är grymt nervös, så även om jag litar på reportern till 100 procent så kommer jag inte att våga lyssna utan lämnar till mina vänner och familj att höra av sig och berätta hur jag lät.
Jag har iallafall samlat alla mina inlägg om flaskmatning och min egen resa i den här bloggen, flyttat över det som kan vara intressant i sammanhanget från min gamla mammablogg som numera är lösenordsskydddad och lagt in dem på rätt datum här. Man kan läsa alla inlägg genom att klicka här. Tyvärr har de hamnat helt i oordning, och jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det problemet men kanske kan man tycka det är intressant ändå.

Jag tänkte också skriva en enda sak som sammanfattar vad flaskmatningen har betytt för mig: jag är så GLAD att jag gjorde det. Att jag kunde få knyta an till mina barm i min egen takt, på mitt sätt, utan smärta och ångest. Jag har nästan aldrig känt mig så lättad som den dagen jag slutade amma Matilda.

Jag, Matilda och nyfödd Pontus. Ibland får man multitaska för att det ska kännas bra för alla. Men minns att jag hade ont i handleden efteråt. 

"Egoismen har fått ett nytt ansikte"

Jag tänkte uppmärksamma vilken typ av argument man tampas mot när man sysslar med flaskmatning. På internationella kvinnodagen förra veckan fanns mitt namn med under en debattartikel som enigt mig är otroligt viktig och relevant. Men kommentarerna... Man får hoppas att större delen av männen på Newsmill inte representerar männen i samhället i stort!
Kommentarsläsningen är faktiskt ganska underhållande. Speciellt som det emellanåt finns lufthål i form av vettiga personers inlägg!


"Egoismen har fått ännu ett nytt ansikte. Brösten är till för amning, inget annat."

"En del av dagens kvinnor har inget tålamod, det är tydligt, allt ska lösas på en gång, annars jävlar. Ligger lite i tiden kanske. "

"Men det är väl så både samhället och många (speciellt feministiska) kvinnor ser på föräldraskapet. Det är något som mamman beslutar över och pappans finns bara med så länge han instämmer med vad mamman säger..."

"Moderna människor tror att det inte är någon skillnad på könen. Hen som hen. De vet inte vad de hängande köttstyckena fram på böstkorgen är tänkta att användas till eller vill inte bli indoktrinerade av biologister till att de är tankade med barnmat och immunförsvar."

"Barnets bästa bör utgöra grunden för sjukvårdens rådgivning. Deras uppgift är INTE att tala om hur många extra latte du hinner dricka om du kör på ersättning istället."

"Om mamman inte mår bra av att amma så mår barnet troligen inte heller bra av det."
Om mamman inte mår bra av att byta blöja så mår barnet troligen heller inte bra av det"

"Att minusvarianter försöker göra undantag till argument för normalt beteende är tyvärr alltid kännetecknande för minusvarianter."


Uppdatering: Ser man det från amningshållet så har den här artikeln skriven av amningshjälpens ordförande Cecilia Kauppi (som jag inte håller med om men självklart respekterar jag hennes åsikt) också fått en del helt galna kommentarer...

Hårda reklamregler hotar spädbarns hälsa

Jag och journalisten Petra Jankov Picha har skrivit en debattartikel som toppar på Newsmill just nu. Läs den gärna! För er som hittat in hit genom artikeln, läs gärna vad jag har skrivit om flaskmatning här.

Här hittar man artikeln!

Det där om amning

Min goda vän och skrivkollega Emma Fahlstedt har inlett en liten serie om amning på sin blogg. Bra tycker jag! Jag tycker att alla ska läsa hennes inlägg, det första finns här. Jag håller med henne i allt on skriver, informationen om amning på föräldrautbildningarna är verkligen inte bra. Häromdagen pratade jag med en kompis som är gravid, och hade varit på en halvtidsträff någonstans i Stockholm. Där hade barnmorskan tagit fram ett tygbröst och visat hur bebisens tag skulle vara, och det var allt. Var finns informationen om hur extremt jobbig amningen kan vara? Var finns informationen att för vissa mammor kommer amningen att vara det enda de tänker på, dygnet runt, i månader? Att det kan vara ett mer än heltidsjobb att få till en fungerande amning? Tänk vad mycket mindre traumatisk upplevelsen skulle vara för många om man redan innan visste detta.

Jag har ett tillägg till Emmas text. Man borde också få veta att ibland går det faktiskt inte. Ibland spelar det ingen roll hur man kämpar, barnet kommer ändå inte att bli mätt och nöjt. Eller så kommer mamman faktiskt aldrig att må bra förrän efter avslutad amning. Det är en kunskap som alla borde ha, för att slippa de enorma skuldkänslor som så många mammor bär på för att amning visade sig aldrig motsvara den idealbild de målat upp i förväg.

Det är heller inget fel i att informera om att flask-komplettering (med ersättning eller urpumpad bröstmjölk) är ett himla bra alternativ för de mammor som vill ha lite egen tid eller tid med eventuella syskon. (Att det också är bra för jämställdheten, det är förstås inget som man ens vågar knysta om med risk för att bli attackerad. Men så är det ju.)

Eftersom jag inte ammat har jag inga foton på amning heller. Så här får ny lite nyfödd-flaskmatning istället.

Flaskreflektion i lunchruschen

Måndag, lunchtimme. Jag sitter i en av Uppsalas många gallerior och matar Pontus med ersättning ur en nappflaska. På bänken mittemot sitter en äldre kvinna och tittar uttryckslöst framför sig. Pontus äter och äter, han tar alltid god tid på sig vilket är rätt skönt på dagen och rätt tröttsamt på natten. Jag börjar titta på människorna som går förbi, hur de ser på mig. Det finns två reaktioner på när jag sitter och matar en tre veckors baby med nappflaska:

1. Ett välvilligt nickande, "åh vilken liten, vad söt hon är!" (Pontus har på sig en lila body med röda och rosa fåglar, alla tror därför att han måste vara en flicka).

2. Folk ser mig inte alls, ser rakt igenom mig.

Det får mig att fundera. Hur hade folk reagerat om jag hade suttit här och ammat? Hade någon blivit irriterad? Knappast hade så många tittat så öppet på oss, om man ammar är ju barnet lite mer "dolt" eller hur man ska säga.

Faktiskt har det aldrig hänt mig att jag har fått kritik för att jag inte ammar mina barn. Inga sneda blickar, inget ifrågasättande. Inte från fullständiga främlingar iallafall, konstiga kommentarer på föräldragrupper och öppna förskolor har jag däremot upplevt. Jag vet att mina flaskmatande vänner har upplevt det. Kan det bero på att jag inte märker det eftersom jag så tveklöst vet att jag inte kan, och heller definitivt inte vill, amma? Hur mycket av omvärldens syn lägger vi egentligen in själva i det här med amning och flaskmatning? Jag är övertygad om att det är ganska mycket.

Om det hemliga mjölktemplet

BB 2, Uppsala Akademiska sjukhus. Det finns ljus även för flaskföräldrar här, även om man måte kämpa för sin sak lite mer.

Det var en gång en mamma som hade en riktigt traumatisk amningsupplevelse bakom sig. Hon hade ont, bröstvårtorna blödde, hon ammade dygnet runt och barnet skrek och skrek. Hormonstormen gav henne en svår depression så att hon fick gå till psykolog och inte vågade var ensam med sin bebis en enda sekund. Som tur var fick hon hjälp och stöd från en fantastisk bvc-sköterska och en barn-och mödravårdspsykolog. Efter en månad slutade hon amma och började ge barnet flaska. Barnet blev mätt och nöjt, mammans depression försvann, kvar fanns en mycket bättre anknytning och en himla massa kladd och flaskor i hela köket.

Den mamman var jag, för fyra år sedan nästan precis. Jag var säker på att om jag fick fler barn skulle jag inte amma igen, precis lika säker som jag var på att jag aldrig, aldrig mer skulle föda vaginalt. Så blev det - nästan.

När jag blev gravid den här gången blev jag först jätteglad (för vi hade försökt länge) och sedan väldigt nerstämd. Oron för förlossningen och första tiden med barn nummer två var helt överhängande och jag kunde varken glädjas eller jobba eller så väst mycket annat. Halva graviditeten gick åt till psykologbesök, samtal med sjukhusets auroramottagning och ett evigt resonerande med mig själv. Borde jag föda naturligt? Borde jag amma? Trots att jag varit en av de mest pådrivande debattörerna för flaskmatning kände jag pressen och ville prova. Efter beviljat kejsarsnitt bestämde jag mig: jag skulle testa att amma mitt barn nu när jag iallfall slapp oroa mig för en till traumatisk förlossning. De sista veckorna av graviditeten var lugna, jag kände mig trygg. Vi förberedde oss på olika sätt. Aurorasköterskan skrev in i min journal att jag hade en mycket svår amningsupplevelse bakom mig. Jag skrev ett "bb-brev" där jag jag uppgav att jag inte alls var säker på amningen utan bara ville prova och absolut inte bli pressad.

Förlossningsdagen kom, en stor och overklig känsla. Vi kom till bb tidigt på morgonen och jag gav mitt bb-brev till en barnmorska. Vi fick ett rum. Jag rullades ner till operation och ett kejsarsnitt som gick snabbt och enkelt utan större komplikationer än ett blodtrycksfall. Min vackra lilla son skrek och mådde bra och jag var helt närvarande, vilken lycka! Efteråt hamnade jag på ett uppvak några timmar medan Martin och bebisen var på bb. Jag sa åt Martin att absolut ge ersättning om barnet blev för hungrigt. Men det blev han inte, först när jag rullades in på vårt rum började skriken, han var jättehungrig. Och jag ammade.

Först gick det bra. Han blev snabbt nöjd, ville inte suga oavbrutet utan gav mig lite andrum. Varannan timme, 45 minuter. Barnmorskorna var helnöjda, och jag med först. Mjölken verkade ju räcka till, kanske var det det som hade varit problemet?

Men nej, så var det inte. Framåt natten den första dagen ändrades min sinnesstämning. Helt overklig känsla, när de svarta tankarna kom flygande i mörkret. Riktigt hemska saker, sånt som inte ens kom när jag hade depressionen. Jag ammade på, varannan timme ungefär, men redan nästa dag var det tydligt att något var väldigt fel. Jag grät när jag ammade, kände mig inte som mig själv. Det gjorde fruktansvärt ont och hade redan bildats stora sårskorpor på bröstvårtorna, trots att vi säkert tio gånger kollade med barnmorskorna att jag gjorde allting rätt. Ångesten hängde som ett sjok av svart tyll i luften, Martin vankade oroligt omkring och jag kände mig osäker på allt, mig själv allra mest. Beslutet att inte amma alls var plötsligt mycket svårare, med alla skuldkänslor och osäkerhet som kommer tillsammans med ångest. Vi pratade trevande om att det kanske inte funkade ändå men inget blev beslutat och jag kände mig akut sämre nästan minut för minut.

Barnmorskorna reagerade lite olika på min panik:

Barnmorska 1: "Du kanske kan koma bort från själva amningssituationen, skulle det hjälpa? Du kanske kan pumpa och ge på flaska istället? Fundera på det, valet är ditt"

Barnmorska 2: "Äh, jag har ammat alla mina ungar och det är jättemånga som inte förstår att det ÄR jobbigt i början. Bröstmjölk är bra till allt, till och med röda rumpor!"

Barnmorska 3 (kvällen innan): "Känn efter nu, vi väntar och ser hur det går".

Man kan ju gissa vilken barnmorska som inte över huvud taget hade tittat på mitt brev eller i min journal.

Räddningen kom i form av en helt fantastisk undersköterska. När Martin var på läkarundersökning med lilla Pontus tog hon mig tillbaka till rummet och sa "hördu, jag ser att det här inte alls är bra. Jag har läst dina papper och jag tror att du måste fatta ett beslut".

Ett sammanbrott, ett verkligt stöttande samtal och någon halvtimme senare hade jag slutat amma. Undersköterskan sa att hon skulle informera alla och tog med Martin till ett rum ingen någonsin hade berättat fanns på Akademiska sjukhuset: mjölkköket. Det "hemliga" rummet för mjölkersättning och urpumpad bröstmjölk på flaska som jag aldrig hade fått information om, inte under alla mina intervjuer om flaskmatning inför den här artikelserien, inte under mina samtal med mina föräldrakompisar, inte under mina besök på specialistmödravården och bb. Där hade hon redan innan hon pratade med mig gjort i ordning i en flaska ersättning till oss. Och sen var det inga problem. Barnmorskan (inte hon som hade ammat alla sina ungar, henne såg vi inte mer) kom in med tabletter för att stoppa mjölkproduktionen och ett informationsblad om flaskmatning (detta var verkligen till min stora förvåning, jag var helt säker på att sådana informationsblad inte fanns). Ville vi ha mer ersättning sa vi bara till så blandade de och ställde i kylen. Som magi var det. Och redan nästa dag mådde jag bättre. Plötsligt fanns det hur mycket hjälp som helst att få, alla barnmorskor hade massor med kunskap om nappflaskor och hur de funkade, hur vi skulle blanda bäst när v kom hem, vilken vinkel flaskan skulle hållas, hur ofta vi skulle ge, temperatur, magproblem. Det var som att dra ur en informationspropp. Inte heller upplevde jag någon kritik mot att jag slutade amma, men det där kan säkert upplevas individuellt. Jag visste ju utan tvekan att det var det enda alternativet för mig och jag har inte någon som helst längtan efter att amma.

Min slutsats blir att, i alla fall här i Uppsala, går det att vara flaskförälder. Men man måste vara förberedd, väldigt påläst om sina rättigheter och veta vad man vill, annars hamnar man lätt i amningsdrevet mot sin vilja. Och gärna ha turen att träffa på rätt personer inom vården också. Det var så nära att gå fel för mig igen, trots att jag inte gjort annat än förberett mig sen jag flaskmatade senast. Och det hände mig förra gången jag fick barn, för då hade jag ingen aning. Därför håller jag med om allt i Petra Jankov Pichas finfina debattartikel som ni kan läsa här.

I en mörk passage finns en anspråkslös dörr....

... till mjölkköket.

Här hänger instruktioner om mjölkersättning på skåpen, det finns nappflaskor och steriliseringsutrustning.

På kylen hänger en lapp om urpumpad bröstmjölk...

... men inne i kylen finns bara en sak: mängder av flaskor med mjölkersättning. Numren motsvarar numret på salen de hör till. Jag är alltså inte ensam, definitivt inte.

Jag och Pontus, tre veckor på måndag.

Höggravid

Nu har jag slutat jobba för några veckor. Om mindre än två kommer bebisen ut, med ett planerat kejsarsnitt som jag har kämpat för i många veckor. Man skulle faktiskt kunna kalla det för en riktig "resa" om man vill vara lite klyschig.

Det tog nästan ett år för oss att bli med barn den här gången. Vi kämpade och gick på provtagningar och grejade. Och längtade. Därför blev jag ganska överraskad när min känsla efter att äntligen ha fått det där plusset på stickan inte var glädje utan någon sorts desperation. Vår första tid med Matilda var hemsk. Sista tiden innan förlossningen var hemsk, själva tiden på sjukhuset var hemsk och väl hemma fick jag en depression som inte släppte förrän jag slutade amma (vilket jag som tur gjorde ganska snabbt). Nu fick jag panik av bara tanken på att det skulle kunna bli likadant igen. Förta graviditetsmånaderna präglades av oro, gråt och sömnproblem. Som tur har jag verkligen blivit tagen på allvar av alla, från distriktssköterska till specialistmödravårdsläkare. I början av augusti, när jag var i ungefär vecka 33, fick jag beslutet om kejsarsnitt av humanitära skäl. Hur vägen dit såg ut ska jag nog berätta i ett senare inlägg, för jag vet att det här är något jag inte är ensam om. Precis som med flaskmatning är ett "frivilligt" kejsarsnitt något som många kan ha åsikter om. Vilken tur då att jag inte bryr meig om vad andra tycker!

Vecka 37+1 (om ni undrar vad det är på min hand så har jag bränt mig på spisplattan...)

oj!

Hittade just denna information på Akademiska sjukhusets hemsida. Det är ju jättebra att de vågar lyfta framfördelarna med flaskmatning. "En del kvinnor känner lättnad medan andra upplever besvikelse och skuld över att de inte ammar". Så enkelt beskrivet kan det vara. Jag vet inte när den här infon kom upp men jag är glad att den finns där.

Samtidigt är den ju väldigt kortfattad, jämfört med den omfattande information som finns om amning. Men man får se det som en start.

Awarded!

Hurra, jag har fått mitt livs första blogg-award! Den kommer från finfina Agnes, som tycker som jag och skriver som en stjärna. Tusen tack! I awarden ingår att man ska publicera den tionde bilden från sin blogg, så här kommer den. Den är från ett inlägg om bröllopsfotografering, en extrajobbshobby jag har!

Lägger också in en bild från min första blogg, Matildabloggen, som numera är lösenordsskyddad och inte lika uppdaterad som då. Men under Matildas första år var den min räddning och livlina, oj vad jag skrev. Notera att jag har en AMNINGSTRÖJA på bilden, det var inte många veckor jag hade användning för den. Kul att visa den här bilden faktiskt, med tanke på att mycket av den här bloggen handlar om flaskmatning.

Sen ska jag själv prisa fyra personer, här får ni, fina människor!

Emma för att du är min fina bloggvän som betyder så mycket och som numera också är min författarkollega.

Daniel (som även Agnes har prisat) för att han skriver så bra och för att han gav mig sin tid till en fin bokintervju.

Mirjam som är så ung och ändå har livet så klart för sig och kör på sin grej, och som jag nyligen hade nöjet att få träffa. Och som dessutom har en himla inspirerande blogg!

Maria som skriver om Ester och Emil!