Personligt

Jag sitter och filar på min andra krönika till UNT City. Det är verkligen inte lätt att skriva krönikor, speciellt inte när man har Bengt Ohlsson som idol och att ens försöka kopiera hans nästan läskigt perfekta träffsäkerhet verkar bara löjligt. Jag försöker alltså hitta mitt eget sätt och jag antar att det kommer att växa fram med tiden.
Jag har försökt att komma på andra tillfällen då jag fått uttrycka mina personliga åsikter i tryck. Tillfällena har har inte varit så jättemånga, förutom ett par "månadens medarbetare" som jag presenterats i. Då och då skriver jag också inledning till Allt om resors expertsidor. Jag har också skrivit debattinlägg ett par gånger. Kommer speciellt ihåg för några år sedan när jag blev publicerad på tidningens Journalistens debattsida. Det var när det var ett himla liv om mejlinglistan Elit där kändisar hackade på varandra. Jag skrev följande och skickade till Journlaisten, och det kom med. När jag läser det nu blir jag glad över mig själv, att jag faktiskt står upp för min rätt som frilansjournalist ibland!

Jag har med intresse och viss förvåning följt debatten kring mediekändisarnas mejlinglista Elit. Inte förvånad över själva listans existens, utan snarare över att den fått så stort utrymme ända in på de stora dagstidningarnas tidnigarnas nyhetssidor.
För mig som journalist är Elit ingen hemlighet, däremot har dess innehåll varit för mig okänt fram tills nu. Jag är, som tur är, för obetydlig för att ens vara värd att hånas. En relativt nyutbildad och relativt framgångsrik (vilket innebär att jag kan leva, om än knapert, på det jag gör) journalist som för tillfället lever på roliga men dåligt betalda frilansjobb och inhopp på dagstidningar. Tillsammans med mina frilanskollegor blir jag då och då uthängd i tidningar och tidskrifter. I ledare, kolumner, till och med artiklar speciellt utformade för att roa, hängs frilansjournalisters “löjliga” förslag ut. De är orimliga: “hur kan någon vara så dum att han eller hon tror att vi vill ha den smörjan”. De är underhållande: listor på månadens roligaste förslag publiceras som en rolig notis. De är tråkiga: tips på ledarplats till den potentiella artikelsäljaren om vad tidningen kräver. Och på redaktionerna ett ständigt suckande över de många förhoppningsfulla personer som varje dag ringer och inget hellre vill än att hjälpa tidningen att bli bättre. Många tidningar är ändå inte sena att lyssna på tipsen de säger nej till, jag minns hur jag precis i början skickade ett väl utarbetat förslag till en nyhetsbyrå, fick nej – för att sedan ändå läsa “mitt” reportage, skrivet av en anställd reporter på samma nyhetsbyrå, några månader senare.
Detta tycker jag är en förolämpning, om inte lika stor som de som yttras mot andra högt uppsatta journalister med sitt på det torra i mejlinglistan Elit, så åtminstone tillräcklingt stor för att trycka ner vilken ambitiös frilansjournalist som helst. Efter tio stressade “nej tack, vi är inte intresserade” på en dag är det sista man behöver att inför hela Sverige få veta att man inte uppnått “wow-känslan”, som en chefredaktör på en av Sverges mest lästa tidskrifter uttrycker det i en ledare.
Jag blir inte förvånad av journalisters sätt längre. Att liknande scenarion utspelar sig mellan de som är högre upp än mig känns som en viktig sak att debattera, men inte som någon sensationell nyhet. Den moral och etik som jag som jag naivt förväntade mig när jag lämnade högskolan är uppenbarligen inget annat än rent skryt. Och om de gillar att sparka neråt - varför då inte åt sidan också? Jag hoppas bara att jag inte blir likadan själv.