För två veckor sedan gick jag igenom en kris på jobbet. Utan att gå in på detaljer så var det otroligt jobbigt, men nu när det är över så är det som att jag har skakat av mig ett smutsigt täcke. Och jag frågar mig själv: vad har jag hållit på med de senaste månaderna? Det är som att jag har varit nere i en djup grop och inte kunnat se klart. Nu står jag uppe på marken igen och blickar ut över förödelsen. Så mycket jobb att ta tag, så mycket att inspireras av och göra som jag helt enkelt inte orkat. Nu vill jag bara göra allt - samtidigt!
Hur hamnar man i de där groparna? Varför kan man inte se dem förrän de ligger bakom en? Jag vet ju precis hur jag kan känna mig när det går bra på jobbet. Stark, kompetent, säker på min sak och gärna upprörd över det ena eller det andra. Så har jag inte känt mig på länge. Jag har orkeslöst surfat på Facebook, skrivit artiklar som blivit bra men utan större gnista och kameran har jag knappt rört. Inte ens Las Vegasplaneringen har känts rolig.
Men nu kryper det i kroppen. Allt som bara blivit liggande, alla idéer och projekt som jag är mitt i men som blev avbrutna där någon gång i december när jag började må så där. Jag vill bara göra klart allt! Hur ska man få timmarna att räcka till?
Och mitt i allt inser jag också: det är bara en och en halv vecka tills vi åker till Las Vegas, herregud! Det känns overkligt, speciellt som Pernilla är i Sydafrika nu på bröllopsresa. Sitter ensam på loftet och sliter och drar i planering och papper. Grand Canyon, giganthotell, Elvisbröllop och lite gammal hederlig bilkörning på ökenvägarna är några av sakerna som ska styras upp.
.jpg)
Och på kontoret är det vår även om det inte är det utanför, det är underbart att sitta precis under takåsen när solen skiner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar