Just nu skriver jag två reportage parallellt, ett inredningsreportage och ett helt annat till en kundtidning. Tänker på hur lätt det ändå flyter på, hur medveten jag är om formen och vilken tanke jag vill förmedla med min text. Och hur svårt det var i början av min journalistbana. Hur lätt jag gled iväg på sidospår och liknelser. Jag tror faktiskt att en av de största enskilda lärdomarna från journalistutbildningen var den som låter mest klyschig: show don´t tell! Man behöver inte skriva folk på näsan, det är att underskatta läsaren. Jag har också så gott som helt slutat skriva texter i jag-form, för vem bryr sig om vad journalisten tycker? Min uppgift är att vara en kanal för att förmedla känslor och information och reda ut sammanhang.
Det här är viktiga saker förstås. Men kanske borde jag skriva lite reportage nu istället för att fundera mer över min egen förträfflighet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar