onsdag 9 maj 2012

Lite mindre kärlek

Jag läste en sak i Underbaraclaras blogg en kort tid efter efter att Karin gick bort. Några ord som fastnade hos mig, som just då kändes som för magstarka för mig. Men nu. Jag känner verkligen igen mig.

"En av de stora förlusterna när en närstående går bort är att man själv blir mindre älskad. Det är ingen ädel känsla men precis så känns det. En person som älskade och brydde sig om en är borta. Och för varje sådan förlust blir man lite mera vuxen och lite mer ensam."

När någon man älskar går bort så försvinner också en stor del kärlek från ens liv. Det är en person mindre som älskar en här i världen. Just när allt hade hänt kände jag stark tacksamhet över att ha fått ha så mycket fin kärlek i mitt liv. Karin var alltid så frikostig med att säga att hon älskade mig, att uppmuntra mig och mitt ibland dåliga självförtroende i relationer och alltid få mig att känna mig värdefull och stark. Hon kunde göra det för att hon känt mig så länge, för att hon har sett mig bli den jag är och för att hon stöttat mig under några riktigt jobbiga perioder. Jag lyssnade alltid på vad hon sa.
Nu är jag arg för att jag inte längre har den kärleken i mitt liv. Jag behöver den. Jag menar inte att det inte finns folk som älskar mig, jag har flera fantastiska vänner och en underbar familj som stöttar mig nu och som lyssnar och försöker förstå. Men det är, hur hemskt det än låter, inte samma sak. Jag har ett hål i mitt liv där det brukade finnas vänskap och kärlek som inte liknade något annat. Vad ska jag fylla det med nu?
Jag har, precis som Clara, tröstat mig med barnen och Matildas kloka syn på livet och döden. Så här sa hon när jag berättade för henne vad som hade hänt.
"Men mamma, det gör ingenting för nu är Karin en osynlig ängel som följer med oss överallt."
Och den tanken har styrkt mig. Men inte idag. Idag vill jag bara ta upp telefonen och ringa henne, jag behöver min älskade vän. Och så finns hon inte där. Det är banne mig inte rättvist.

Ängel-Karin (till vänster) och hennes ängelkompis "Lysa". Ritat av Matilda.

4 kommentarer:

  1. Åh jag förstår dig, även om jag inte upplevt en sådan hemsk förlust. Men just det där att varje relation ju har en särskilt plats i våra liv, då den försvinner så blir det ju tomt. Lite som att kärleken inte delas upp mellan de barn man får, det kommer bara dubbelt så mycket.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  2. Lena Lagerlöf9 maj 2012 14:40

    Å Johanna!!! Skickar stora kramar!

    SvaraRadera
  3. Hej Johanna! Jag läste om Karin redan innan vi åkte till Afrika,men visste inte vad jag skulle skriva. Det vet jag inte nu heller. Väldigt ledsen att höra! Jättefin bild Matilda ritat! Barn är ju så kloka, när vi inte orkar vara det. Skickar kramar!

    SvaraRadera