Bra Emma!

I dag har min fina vän och den duktiga journalisten Emma Fahlstedt skrivit ett jättebra inlägg i sin blogg om förskolan, läs här.

I det blogginlägg som Emma kommenterar nämns barnmorskan och "föräldraexperten" Louise Hallin som föredömlig. Jag har faktiskt upprörts tidigare över Louise Hallin. Ibland är svaren bra, ibland är de faktiskt inte så bra utan skudbeläggande, alltid åt mammans håll förstås.

Jag fick en bok när jag precis hade fått Matilda som heter "Överlevnadstips för småbarnsmamman". Perfekt, tänkte jag, när jag öppnade den, här kan jag säkert hitta lite stöd i mina funderingar kring barn och jobb. Men nej, tvärtom. I den här boken uttalar sig "barnexperten" Louise Hallin(som tydligen också svarar på frågor om föräldraskap i morgonprogrammet på tv 4) så här om att börja jobba när barnet är sex månader:

"Nu plötsligt ska det klippas av. Inte nog med det - om mamman till exempel tänker att hon vill börja plugga på universitetet två dagar i veckan när barnet hunnit bli ett halvår, då börjar hennes separativa beteende mot barnet redan vid detta beslut"...
"Barnet vill inte separera. Jag tror aldrig jag träffat ett spädbarn som vill lägga ner amningen vid fyra månaders ålder. Plötsligt har man en konflikt med sin fyra månader gama bebis"...

Vad MENAR Louise Hallin?? Upphör man att vara mamma för att man vill plugga eller jobba? Jag hade tydligen ett "separativt beteende" som orsakar stor sorg hos min lilla, trygga Matilda. Och var finns pappan i det här? Allt i den här boken beskriver pappan som en bifigur, viktig men ändå en bifigur, som till största delen ska stödja mamman som ammar. Om mammor som inte ammar säger hon så här:
"... det finns egentligen ingenting som kan kompensera amningsupplevelsen. De icke-ammande mammorna blir ofta, om de har en bra grundstruktur psykiskt, ännu mer beskyddande, änu mer matande, ännu mer vaksamma. Det finns ingenting som gör saker och ting lindrigare i den för tidiga separationen för den mamman. Absolut inte."
Jag ska alltså lida enormt mycket för att jag inte fick amma? Men hör här: det gör jag inte! Jag tyckte det var befriande att slippa, och känner ingen sorg över det. Men nu har Louisie Hallin gett mig skuldkänslor för det iallafall. Och hon spär på med att jag inte borde ha börjat jobba, trots att Martin skulle vara hemma med Matilda..

Och hur är det med alla länder som inte har lika generösa villkor för föräldraledighet som Sverige? Är alla barn där skadade och otrygga?

Och herregud, den här artikeln! Skuld, skuld, skuld. Och ett evigt tjat om mamman dessutom.

"– Det är inget som helst fel på dessa pappor, men ungen är inte alls färdig för en så omfattande separation från mamman ännu."

"Dessa pappor" alltså. Dessa jobbiga pappor som vill knyta an till sina barn och vara närvarande. Så himla jobbigt för oss stackars mammor som vill vara ensamma urmödrar i fred. Men det förstås, det är ju inte alltid sånt som "feministiska trendmakare" och "mediatjejer" som jag själv vill höra. Så här står det också: "Den klarspråkiga tv-barnmorskan menar att dagens föräldrar är bedragna av den sanning som förmedlas av politiker och ”ultrafeminister” som regeringen anlitar.

– Den går ut på att det inte är någon skillnad på män och kvinnor för barnen, och att alla föräldrar helst ska in i produktionen illa kvickt. Argument för barnen kommer där­emot inte upp, säger Louise Hallin".

Vilken värld vi lever i! Det borde vara samma här som med amningen: man ska accepteras utifrån den situation man är i och få stöd och uppmuntran vad man än väljer. Så det så.

(ps. Vet inte riktigt vad som hänt med textformateringen i detta inlägg, förlåt om det ser rörigt ut.)