Kontext

Nu är jag hemma från Tyskland efter en intressant resa, som också innefattade mycket många timmar i en minibuss så att hann tänka en hel del. Jag hade dessutom glömt ipodens laddare hemma så jag var lämnad till mig själv utan ackompanjemang, förutom ett flod av danska och tyska rån mina medresenärer.

Och då tänkte jag på hur något som är riktigt trist kan bli spännande bara man sätter in det i ett sammanhang. Vi reste genom forna DDR, i delstaten som heter Mecklenburg-Vorpommen. Och landskapet var förödande trist och enformigt. Bara gigantiska åkrar, åkrar, åkrar och nästan inga hus. Jag somnade till en stund och vaknade igen och det var likadant. Fruktansvärt trist. Tills en av mina medresenärer berättade att anledningen till de gigantsika odlingsmarkerna var att marken förstatligades under DDR-tiden. Det fanns alltså inga bönder som odlade i liten skala, utan allt tillhörde staten som odlade på mest effektiva sätt, nämligen gigantiska åkrar med samma gröda. Och inga bondgårdar heller då, förstås. Plötsligt såg jag landskapet i ett annat ljus. Det är fascinerande hur allt och alla har en historia som gör oss till det vi är, en historia som ofta är mycket mer komplex än man först tänker sig. Det blev mycket påtagligt i forna DDR, som man på något sätt förväntar sig ska vara ett "västligt" land likt Sverige men som ändå skiljer sig i mycket, trots att man gjort mycket för att radera det smärtsamma minnet av taggtrådsstaketet som delade landet i två.

Hur kan det egentligen ha känts för de DDR-bor som plötsligt skulle börja leva på ett annat sätt när muren föll? Det måste försåts ha känts befriande, men också chockerande. 40 år är en lång, lång tid i en människas liv.

Plenisalen i slottet där delstatsregeringen i Mecklenburg-Vorpommern sitter. Tyckte först det ar ett outhärdligt trist rum för att ligga i en byggnad som såg ut som ett sagoslott på utsidan. Men sen tänkte jag över slottets historia. Just den här salen var un gång stor och gyllene men har brunnit upp en gång i tiden. Den användes som skolaula under DDR-tiden och blev då mycket nedsliten. Inte så konstigt att det behövde renoveras totalt, helt enkelt. Och kanske inte heller så konstigt att de gjorde det på ett sätt som passar syftet. Allt har sin historia, som sagt.

Och till alla som intresserar sig för Östtyskland kan jag rekommendera filmen Goodbye, Lenin. Fantastisk film, se den!